Karin har ju tidigare skrivit om den intensiva behandlingsmetoden ILAT här i bloggen. Och i mitt inlägg om samtalsstöd snuddade jag vid ämnet psykisk hälsa hos personer med afasi. Därför blev jag alldeles särskilt glad när jag häromdagen i jakt på något helt annat snubblade över artiklen ”Intensive Communicative Therapy Reduces Symptoms of Depression in Chronic Nonfluent Aphasia” av Mohr, Stahl, Berthier och Pulvermüller. Dessutom är en av författarna Marcelo Berthier, som föreläste på workshopen på Danderyd, som jag också har berättat om i ett tidigare inlägg. Så det kändes som om det var meningen att jag ska referera den här artikeln för er!
Artikeln inleds med att författarna konstaterar att depression efter stroke är vanligt och förekommer hos 17-38% av alla strokepatienter. Möjligen är siffrorna för låga, för det är tyvärr så att depression ofta missas hos strokepatienter med afasi. Dessutom utesluts patienter med afasi ur de allra flesta studier om depression efter stroke.
När det gäller behandling av depression hos strokepatienter generellt har man funnit att farmakologisk behandling, t ex med SSRI-preparat, har väldigt liten effekt. Enbart psykologisk behandling har också visat sig otillräcklig för den här populationen. Som vi tidigare har varit inne på här i bloggen innebär ju också alla typer av samtalsbaserade insatser särskilda utmaningar för patienter som har afasi.
Syftet med studien av Mohr et al var att undersöka om intensive language-action therapy (ILAT) och/eller intensive naming therapy (INT) kan tänkas ha någon effekt på depression hos strokepatienter med afasi.
Man hade 18 deltagare med icke-flytande afasi till följd av stroke. Deltagarna hade alltifrån mild till grav afasi. 10 personer uppvisade, enligt det instrument man använde, symtom på depression. Deltagarna randomiserades till två grupper. Man använde sig därefter av en crossover-design, där den ena gruppen först fick INT och därefter ILAT, medan den andra gruppen fick samma behandlingar men i omvänd ordning. Varje behandlingsperiod pågick i 6 på varandra följande arbetsdagar (väldigt kort behandlingsperiod alltså), med ett uppehåll på 6 dagar innan nästa behandlingsperiod. Båda metoderna utfördes alltså med samma intensitet och man använde samma material. Båda utfördes också i grupp. På så sätt har man i studien försökt isolera skillnaden mellan metoderna: ILAT innebär ”behavioral relevant communicative speech acts used in everyday life contexts” och har alltså ett fokus på interaktion och faktisk kommunikativ användning av de ord som tränas. I INT är fokus på att benämna och beskriva bilder eller objekt, utan något specifikt kommunikativt mål (om jag förstår beskrivningen i artikeln rätt).
Vid baseline, mellan behandlingsperioderna samt efter den andra behandlingsperioden genomfördes bedömning av språk och depression.
Så hur gick det då? Jo, deltagarnas resultat vid test av språkförmåga förbättrades mer av ILAT än av INT, vilket väl var väntat att döma av resultat från tidigare studier. Men det visade sig också att behandling enligt ILAT faktiskt gav kliniskt relevant minskning av depressionssymtom. I en av grupperna skedde en minskning av symtomen även under INT-behandlingen, men den var inte statistiskt signifikant. Alltså: Kommunikativt inriktad, intensiv språkterapi (=ILAT) förbättrar inte bara språket utan minskar också depression hos personer med afasi, enligt den här studien.
Det är intressant att spekulera kring hur det här hänger ihop egentligen. Varför hjälper afasibehandling mot depression? Man skulle ju kunna tänka sig att det handlar just om att träffa andra och göra något i grupp. Men eftersom även INT genomfördes i grupp kan inte det vara hela förklaringen. Kanske blev deltagarna helt enkelt gladare för att de kände att deras kommunikation fungerade bättre av ILAT-terapin? Faktum är att den förklaringen inte heller håller, eftersom minskningen av depressionssymtom kvarstod även när man statistiskt kontrollerade för den språkliga förbättringen. Så resultaten tyder ändå på att något som är specifikt för ILAT-metoden har en oberoende effekt just på depression.
Det här rör sig förstås om en liten studie, och man vet inget om hur stabila resultaten är över tid. Mer forskning behövs naturligtvis, med större grupper, längre uppföljning, med fler typer av afasi, olika behandlingslängd och –intensitet osv. Skulle de här resultaten stå sig innebär det onekligen ytterligare tunga argument för att komma igång med intensiv afasibehandling, och kanske har just ILAT-metoden extra fördelar.
/Camilla
Den som vill läsa artikeln hittar den i fulltext här: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC5784455/
Mohr B, Stahl B, Berthier ML, Pulvermüller F. Intensive Communicative Therapy Reduces Symptoms of Depression in Chronic Nonfluent Aphasia. Neurorehabilitation and Neural Repair. 2017;31(12):1053-62.
Afasiforskningsbloggen 