Hej!
Efter ett längre uppehåll kommer nu här den sista delen i miniserien om afasi och kognition. Eller sista och sista, det kan ju mycket väl hända att vi återkommer till detta ämne. Jag skulle nog faktiskt säga att risken för det är ganska stor. Men just idag tänkte jag i alla fall skriva om min egen studie ”Relations between executive function, language, and fuctional communication in severe aphasia”, som publicerades i Aphasiology i våras (Olsson, Arvidsson, & Blom Johansson, 2019). Fullständig referens och länk till artikeln hittar ni i slutet av det här inlägget.
Hela bakgrunden till mitt doktorandprojekt är den frustration, vilsenhet och undran jag ofta känt inför hur jag bäst ska hjälpa personer med grav afasi. Det är ofta svårt att lyckas med AKK, vilket jag skrivit en del om i
ett tidigare inlägg . En av de saker jag vill göra i mitt doktorandprojekt är att förstå mer om vilka olika faktorer, utöver själva språket, som påverkar kommunikationsförmågan vid grav afasi.
Att göra sig förstådd när man har afasi innebär, kan man tänka sig, att man hela tiden måste försöka lösa problem. När man inte kan säga det man vill måste man generera idéer om alternativa sätt att uttrycka sig, kunna utvärdera om försöken lyckas, vid behov växla till en annan strategi och samtidigt hålla det man det man ville säga i arbetsminnet (jag har tidigare försökt beskriva den här processen med en figur i det här inlägget). Det här är i själva verket en ganska bra beskrivning av sånt man har sina exekutiva funktioner till. Vi vet att strokepatienter, inklusive de med afasi, ofta har nedsatta exekutiva funktioner. Vi vet att exekutiva funktioner antagligen spelar roll för hur väl man kan tillgodogöra sig språklig rehabilitering (läs mer om det här), vi vet också att nedsatta exekutiva funktioner har samband med sämre livskvalitet hos personer med afasi (Nicholas, Hunsaker, & Guarino, 2017). Men hur hänger exekutiva funktioner ihop med funktionell kommunikation? Det ville jag försöka ta reda på, och då särskilt hos personer med grav afasi.
Jag ska ge en kort sammanfattning av artikeln här. Den som är nyfiken på detaljer om metod och analys, hur vi definierade grav afasi osv, kan läsa vidare i artikeln, den är open access och finns alltså fritt tillgänglig för alla.
47 personer med kronisk, grav afasi deltog i studien. De hade vänligheten och tålamodet att genomgå flera tester. Dels testade vi exekutiva funktioner med delar ur Cognitive Linguistic Quick Test (CLQT), vi testade språket med Comprehensive Aphasia Test (CAT) och den funktionella kommunikationen med Scenario Test (som jag skrivit om här). Funktionell kommunikation är förstås i sig ett ganska svårfångat begrepp, så för att gardera oss fick deltagarnas närstående också skatta deras kommunikation med Communicative Effectiveness Index (CETI). För att inte det här inlägget ska bli för långt kommer jag inte att skriva om CETI-resultaten här, men läs gärna i artikeln! Under datainsamlingens gång blev tydligt att Scenario Test är ganska enkelt så snart man har lite verbal uttrycksförmåga. Ofta räcker det med något enstaka ord för att klara uppgifterna. Det fick mig att tänka att det i själva verket är väldigt olika typer av problem man ställs inför i Scenario test om man har en smula fungerande tal- eller skrivförmåga, jämfört med om man är hänvisad till att helt och hållet lösa uppgifterna med hjälp av andra kommunikationssätt. Det här gjorde att vi bestämde oss för att i dataanalyserna dela upp deltagarna i en verbal och en icke-verbal grupp.
Till att börja med kunde vi konstatera att de flesta deltagarna i den verbala gruppen (som alltså har grav afasi men som har en del tal- och/eller skrivförmåga) klarade Scenario Test ganska bra, det blev inte så stor variation i den gruppen. Bland de icke-verbala deltagarna var det stor spridning på Scenario Test, från 1 poäng till 47 (av max 54). Det tyder på att det verkligen tillför något att undersöka kommunikationen på detta sätt, utöver att bara bedöma språkförmågan. De exekutiva funktionerna varierade över hela skalan i båda grupperna. Samtidigt kunde vi konstatera att på gruppnivå finns det starka samband mellan språkförmåga och exekutiva funktioner. Men hur var det då med sambandet mellan exekutiva funktioner och funktionell kommunikation? Jo, för den verbala gruppen såg vi ingen signifikant korrelation, men för de icke-verbala deltagarna fann vi en stark korrelation mellan exekutiva funktioner och funktionell kommunikation. När vi tittade på hela gruppen, alltså alla 47 deltagarna, var det istället verbal uttrycksförmåga som hade starkast samband med funktionell kommunikation.
Hur ska man nu tolka det här? Att det, sett till hela gruppen, går bättre att kommunicera ju lättare man har för att prata får väl knappast någon att trilla omkull av förvåning. Men för de personer som inte har någon verbal uttrycksförmåga tycks alltså exekutiva funktioner spela en viktig roll för förmågan till funktionell kommunikation. Vilket ju också stämmer med vad som verkar teoretiskt rimligt, utifrån mitt resonemang ovan. Vad innebär det här då i klinisk verksamhet? Det skulle vi behöva lite mer forskning för att kunna svara ordentligt på, men lite spekulationer kan man ju ändå kosta på sig.
Till att börja med kan vi alltså konstatera att det finns en stor variation i exekutiva funktioner (och funktionell kommunikation!) bland personer med grav afasi som i princip inte har någon verbal uttrycksförmåga alls. Men ofta utreds inte deras kognitiva (och därmed exekutiva) förmåga, eftersom de allra flesta testmaterial inte fungerar i den här gruppen. Till att börja med skulle vi behöva lösa det problemet, så att vi logopeder, patienterna och deras närstående kan få klarhet i vilka styrkor och utmaningar vi har att jobba med. Jag tror att logopeder, psykologer och arbetsterapeuter skulle behöva samarbeta mycket mer kring utredning av kognitiva funktioner hos personer med grav afasi. När det gäller logopediska insatser tror jag det är oerhört viktigt att vi försöker bli mer medvetna om alla de del-processer som krävs när man ska genomföra en kommunikativ uppgift. Om man till exempel ska använda en kommunikationsbok, vilka lingvistiska och kognitiva steg måste man ta för att förmedla sitt budskap? Jag tror att sådana analyser kan bidra till att vi blir mer medvetna om hur pass krävande en sådan uppgift faktiskt är, och att vi kan börja förstå de exekutiva funktionernas roll. Och det kan i sin tur bidra till att vi kan fatta kloka beslut om vilken typ av insatser som passar bäst för varje person, hur behandling som fokuserar på alternativ kommunikation behöver läggas upp och hur vi ska förklara för personen med afasi och närstående varför olika saker fungerar eller inte fungerar. Om en person till exempel har väldigt svårt att växla mellan olika strategier, eller om arbetsminnet är begränsat, kanske självständigt användande av en iPad med kommunikationsapp inte är den mest realistiska planen. Då kanske man hellre ska lägga desto mer krut på kommunikationspartnerträning, där användning av en kommunikationsapp som ett gemensamt redskap mycket väl kan vara en del. En annan person, med likadan språklig funktionsnedsättning men mindre exekutiva svårigheter, kanske istället behöver uppmuntran och vägledning i att utveckla och smidigt hantera en hel arsenal av olika kommunikationssätt.
Men som sagt, det här är lite spekulationer från min sida. Det finns mycket mer att göra på det här området för vi vet helt enkelt inte så mycket. Och just personer med grav afasi, som har de största kommunikationssvårigheterna och löper störst risk att få leva med svårigheterna på lång sikt, vet vi faktiskt allra minst om!
/Camilla
Nicholas, M., Hunsaker, E., & Guarino, A. J. (2017). The relation between language, non-verbal cognition and quality of life in people with aphasia. Aphasiology, 31(6), 688-702.
Afasiforskningsbloggen 
Varmt tack för senaste ( inte sista, väl?) utskick!! Precis så har jag funderat efter att i 18 månader ha kämpat med olika former av bildkommunikation med vårt gäng, som nästan alla saknar språk. Vi träffas två timmar var fredag runt Lexiaövningar på datorer och kommunikationsträning av olika slag.
Deltagarna har deltagit med intresse för ”dagens bildsamtal” vid bordet – men så fort de ser en iPad med Widgit Go- material slocknar blicken och ett lätt avvisande uttryck infinner sig!
Gänget är annars med på noterna som helhet och kan även pekprata med varandra ibland gällande t ex olika intressen, semesterval, o dyl.
Logopederna (1,5 i primärvården, noll tjänst inrättad i kommunen!) har just mycket positivt lockat till sig de piggare, som har språkrester kvar, i en grupp.
Nu slåss vi för logopedtips om hur vi på bästa sätt kan inspirera de tysta kvarvarande så att de känner sig ”utvecklingsbara” också.
Vi ska mer på individnivå pröva enkla bildformat att ha i bakfickan eller handväskan.
Intervjuerna med ”framlockade” anhöriga blir ett första steg. Fotoalbum har ibland oanade känsloeffekter, så vi ger oss inte.
Vi i Södra Älvsborg är således rejält logopedtörstiga, så snälla rara: vi hoppas på att du orkar fortsätta ”glimta till”!
Ett riktigt lyckosamt 2020 önskar vi dig!
Afasi Borås gm
Glada Monika
Skickat från min iPad
GillaGilla
Vilket fint arbete ni gör! Bra att ni jobbar i grupp så att deltagarna kan stötta varandra. Jag tror på det du skriver om individ- och situationsanpassad inlärning av hjälpmedel. Då blir det så konkret att det går att se nyttan direkt. Det är verkligen knepigt med hjälpmedel i denna grupp som inte har det nätverk som exempelvis barn som lär sig ”språka” genom AKK har i form av både föräldrar och förskola/skola. För att få uppleva framgång behövs nog oftast att någon står där bredvid en vid cafédisken de första gångerna när man skall beställa med hjälp av kommunikationsboken (oavsett om den är hög-eller lågteknologisk). Dessutom behöver någon ha sett till att just det relevanta innehållet för den personen finns inlagt på ett sätt som är lätt att hitta. Ingen barnlek! Krävs ordentliga och långsiktiga logopedresurser för att nå dit.
GillaGilla
Hej Monika och Afasi Borås!
Tusen tack för uppmuntrande kommentar! Det betyder jättemycket att få veta att det vi skriver når någon där ute! Karin och jag hoppas absolut kunna fortsätta hålla liv i bloggen, även om det får lov att bli lite glest mellan inläggen när det är mycket annat på göra-listan.
Det är fantastiskt att höra hur ni strävsamt jobbar på för ge bra stöd och utveckling till era deltagare! Och jag tycker att det du beskriver så tydligt visar att det är just interaktionen och kommunikationen som måste vara i centrum, det är när man får till den som aktiviteterna blir meningsfulla. Om ett kommunikationshjälpmedel bidrar till känslan av att vara delaktig och verkligen med i ett samtal så kommer det att bli använt, känns hjälpmedlet mest som ett hinder kommer det att ligga och samla damm. Det svåra tricket är att lista ut hur man gör för att komma över den där ofrånkomliga tröskeln i början, som kommer sig av att man måste lära sig hur hjälpmedlet fungerar. Jag tror mycket på att jobba i grupp som ni gör. Och jag tror också på att parallellt med tekniska hjälpmedel jobba med det lilla enkla. I många situationer är det ju faktiskt hundra gånger bättre att ha en enkel lapp att hala fram ur handväskan, än en iPad.
Önskar er varmt lycka till i ert fortsatta arbete!
/Camilla
GillaGilla
Hej och tack för ett bra jobb med bloggen! Tycker verkligen att det är värdefullt att läsa era inlägg. Jag jobbar i team utan psykolog och när patienterna kommer för rehab blir det ofta en utmaning att försöka utforma en effektiv behandling när en patient har en kognitiv påverkan samt svårigheter att initiera egenträning. Jag tror verkligen det är bra att belysa att afasipatienter har ett behov av en helhetssyn som inte bara kan tillgodoses av logopeder och att det finns en vinning med att patienterna kartläggs av flera professioner.
Lycka till med ert arbete och bloggen!
/Lotta
GillaGilla