Long time no see! En halvtidskontroll och diverse infektioner har kommit emellan mig och bloggandet den senaste tiden. Jag ångrar bittert alla tankar jag under mina tidigare barnfria år tänkt om att det verkar soft att vara hemma och vaba. Det är det inte. Nog om det.
Intressant artikelreferat i Camillas senaste inlägg tycker jag. Jag läser att personer med afasi ofta exkluderas ur studier om mående efter stroke. Intressant och tråkigt eftersom det faktiskt finns forskning som visar att personer med afasi är de strokedrabbade som mår sämst. I en undersökning där personer tillfrågades om sitt mående tre månader efter stroke så upplevde 93 % av personerna med afasi faktorer förknippade med lidande jämfört med 50 % av personerna utan afasi. Stora skillnader. Också intressant eftersom välmående har visat sig ha en positiv inverkan på utfallet av behandling. Ganska logiskt egentligen.
Föga förvånande så finns det forskning som visar att personer med grav afasi upplever störst påverkan på livskvaliteten (jämfört med personer med mild och måttlig afasi). Precis som Camilla skrev att personer med afasi ofta exkluderas ur studier generellt, så är det faktiskt så att personer med grav afasi i sin tur ofta exkluderas ur studier av personer med afasi. Därför är det glädjande att läsa en färsk artikel av Lanyon, Worrall & Rose (2018), där man undersökt hur personer med grav afasi upplever deltagandet i afasigrupper/dagverksamhet (fritt översatt från ”Community aphasia groups”).
I analysen av intervjuerna i artikeln så framkommer att flera av deltagarna med grav afasi åtminstone inledningsvis förknippar deltagandet i afasigrupperna med utmaning och viss stress. En risk med grupperna var att vissa deltagare kunde känna sig överväldigade och exkluderade i vissa situationer. Att stötta upp kommunikationen för deltagarna med grav afasi genom olika strategier och hjälpmedel betydde mycket för deras upplevelse av samtalen. Deltagarna i artikeln betonar hur viktigt det var för dem att kunna delta i autentiska och meningsfulla samtal under gruppträffarna. Att få visa sin identitet och kompetens i samtalen var mycket viktigt för upplevelsen hos personerna med grav afasi. De upplevde också gruppen som mycket viktigt när det gällde vänskapen med de andra deltagarna. Artikelförfattarna diskuterar att dessa känslor troligen blir starkare hos personer med grav afasi jämfört med mild och måttlig, beroende på att tillvaron bjuder in till färre naturliga samtalssituationer i grupp och möjligheter till kontakter med andra.
Jag tror att det kan finnas kopplingar kring denna studies resultat och skillnaden i mående som kunde ses mellan de olika behandlingsmetoderna i artikeln som Camilla refererar till. Kanske är det faktorer i behandlingen som kan kopplas till liknande upplevelser som beskrivs ovan som gör att deltagarna ”mår lite bättre” av den ena behandlingsformen? Alltså inte att man presterar si eller så många poäng högre på ett afasitest (som kanske mäter språkförmågan halvbra), utan att man kan känna sig som ett kompetent ”jag” under aktiviteten.
Och apropå den viktiga gruppverksamheten för personer med afasi, en kollega skickade ut en länk med fint inslag från SVT-nyheter om ”Afasihuset” i Örebro och dess verksamhet. https://www.svtplay.se/video/16933542/lokala-nyheter-orebro/svt-nyheter-orebro-7-feb-18-30-1?start=auto&tab=2018 Här i länet finns det liknande verksamheter iom ”Mötesplats afasi” på flera orter. När det gäller denna typ av afasiträning som ofta sker när patienterna är ”medicinskt färdigbehandlade” så kanske intensiteten är av underordnad betydelse så länge aktiviteten är meningsfull och man kan känna sig som en del av ett sammanhang.
Referenser:
Lanyon, L., Worrall, L. & Rose, M. (2018). Combating social isolation for people with severe chronic aphasia through community aphasia groups: consumer views on getting it right and wrong. Aphasiology. Published online 29 Jan 2018.
Afasiforskningsbloggen 