CIAT/ILAT. Metoden i sig eller intensiteten som hjälper?

Nu väljer jag att tillfälligtvis ducka för diskussionen om hur vi ska hantera resultaten i review-artikeln ur The Lancet.

Istället spinner jag vidare på aktuell behandlingsforskning och beskriver en annan aktuell RCT (randomiserad och kontrollerad studie) av Voldag et al som publicerades i ”Neurorehabilitation and Neural Repair” i januari 2017. Artikeln handlar om CIAT (Constraint Inducerad Aphasia Therapy), som många av oss känner till eller har provat i klinik. Det är en intensiv behandlingsmetod för kronisk afasi till följd av stroke. Metoden strävar efter att öka användandet av verbal kommunikation i vardagen genom hämmande av alternativa kommunikationssätt och har visat ge signifikanta förbättringar av språkförmågan vid subakut och kronisk afasi. Terapin leds av en logoped i små grupper (två till fyra personer) och består av olika kortspel, liknande kortspelet ”Finns i sjön”.

Men åter till artikeln. Den grundar sig i några frågeställningar:

• Beror nyttan av CIAT på den terapeutiska approachen (constraint->begränsad) eller på intensiteten?
• Är intensiv logopedbehandling i grupp mer effektiv än mindre intensiv ”typisk” klinisk logopedbehandling (enskilt) i kombination med gruppbehandling?
• Och är den här typen av behandling möjlig i det akuta skedet efter stroke?

60 deltagare rekryterades. När behandlingen startade hade det gått ca tre veckor efter att de hade insjuknat i sin första stroke. Deltagarna slumpades sedan in i tre olika grupper. En CIAT-grupp som fick träna enligt metoden i tre timmar per dag (varje arbetsdag under två veckor, totalt 30 timmar). En grupp som tränade lika intensivt (30 timnmar) under två veckor men utan de begränsningar som är kärnan i CIAT, utan mer ”konventionell” gruppbehandling. Och slutligen en tredje grupp som tränade mindre intensivt. De fick individuell logopedisk träning 2 tillfällen per dag i två veckor i kombination med ”konventionell” gruppbehandling, allt som allt 14 timmar.

Och vilka blev då resultaten? Vid behandlingsstart fanns det ingen skillnad mellan de tre grupperna. Efter behandlingens slut, två veckor senare, så visade alla tre grupper på signifikanta förbättringar av språkförmågan. Artikelförfattarna menar att den metod som hade störst effekt var den minst intensiva, som bestod av kombinationen individuell träning och gruppbehandling i 14 timmar. Detta eftersom den gruppen fick mindre än hälften så mycket behandling som de andra två grupperna, men gjorde lika stora förbättringar.

Naturligtvis diskuterar artikelförfattarna begränsningar i studien såsom spontan förbättring i den akuta fasen, liksom det begränsade antalet deltagare i varje grupp. Dock visar studien på intressanta resultat som kan implementeras i den kliniska vardagen. Dels att det inte var någon skillnad mellan CIAT och konventionell gruppterapi, vilket skulle kunna tolkas som att det är intensiteten i behandlingen snarare än ”constraint”-approachen som är dess framgångsfaktor. Och dels att det skulle kunna finnas någon typ av saturationseffekt när det gäller behandling, en punkt över vilken en ökad intensitet kanske inte ger någon mer nytta. En annan slutsats är att den logopediska intensiva träningen är möjlig och tolererades av deltagarna i den akuta fasen (>3 veckor) efter stroke.

/Karin

Artikeln:

Voldag, H., Voigt, M., Bley, M., Hummelheim, H. (2017). Constraint-Induced Aphasia Therapy in the Acute Stage: What Is the Key Factor for Efficacy? A Randomized Controlled Study. Neurorehabilitation and Neural Repair. Vol 31 (1). 72-80.

Mer om CIAT:

Pulvermüller, F., Neininger, N., Elbert, T. et al. (2001). Constraint-Induced therapy of aphasia in chronic aphasia after stroke. Stroke. Vol 32. 1621-1626.