Gästinlägg: ”Ett projekt kring kommunikativ tillgänglighet på en rehabklinik”

Här kommer så bloggens första (av förhoppningsvis flera) gästinlägg. Det är skrivet av Emma Jönsson, logoped på Region Gävleborgs rehabavdelning i Sandviken. Kliniken ligger i Sandviken, och har ca 75 anställda. Den är CARF-certifierad, riktar sig främst till personer i arbetsför ålder och har hela Gävleborg som upptagningsområde. Emma har varit logoped där sedan 2013 och har ett specialintresse för språk och kommunikation.

”I samband med afasidagen 10:e oktober så anordnade afasiföreningen i Stockholms län en inspirationskurs på temat ”kommunikativ tillgänglighet i vården”. Under två dagar fick deltagarna lyssna till logopederna Gunilla Thunberg och Kajsa Söderhielm. Gunilla, som arbetar på DART (kommunikations- och dataresurscenter för personer med funktionsnedsättning i Västra Götalandsregionen), inledde med att presentera projektet KomHIT. Syftet med KomHIT har varit att öka den kommunikativa och kognitiva tillgängligheten och delaktigheten i vårdsituationer.

 Att bli sjuk och behöva vara patient är en svår situation för vem som än drabbas.  Har man dessutom har någon form av kommunikationssvårighet blir situationen ännu tuffare. Givetvis är detta ingen nyhet för oss som arbetar med afasi, men under Gunillas dag fick vi deltagare utbildning i hur vi kan arbeta som ”kommunikationsvägledare” på våra arbetsplatser, och därmed göra personal i sjukvården mer kunniga i hur man samtalar med personer som har påverkan på kommunikationsförmågan.

Som vanligt när man är på en kurs där föreläsarna är engagerade, kunniga och entusiasmerande blir man inspirerad att förbättra saker på sin egen arbetsplats. Problemet för mig brukar vara att behålla den energin och ta med den tillbaka till jobbet. Motivationen försvinner på något sätt under tågresan hem, och när man väl är tillbaka på kontoret så rullar det på och man kommer snabbt in i gamla hjulspår igen. Övergången från teori till praktik är snårig och att börja med något nytt kräver både tid och kraft. Därför var det glädjande att vi deltagare redan där på plats på kursen fick börja fundera på förbättringsmöjligheter i vår egen arbetsvardag. Med hjälp av DART:s bildresurshemsida bildstod.se började vi utforma bildstöd som kunde vara ett led i att göra vår arbetsmiljö mer kommunikativt tillgänglig. Tack vare detta upplägg, med mycket praktisk övning utifrån sin egen verksamhets behov, blev det jobbiga och krävande hindret att implementera något nytt mycket lättare att ta sig över.

Efter diskussion med min närmaste chef på arbetsplatsen omsattes tankar och idéer i en projektplan för att göra personer med kommunikationssvårigheter mer delaktiga i sin rehabilitering. Och hur ska vi åstadkomma detta? Planen är att ha återkommande personalutbildningar i kommunikationsstrategier och att skaparen rutin där all ny personal får utbildning när de börjar på avdelningen. Vidare ska vi utforma anpassat bildstöd för alla yrkeskategorier och göra diskussionsunderlag för permissionsutvärderingar och rehabplaneringar. När detta görs mer lättförståeligt ökar möjligheterna för personer med afasi att ta beslut som rör deras träning och vad som är viktigt för just dem.

Jag har redan börjat med att göra bilder som all personal ska bära med sig. Redan en av de första dagarna hade vi ett exempel på nyttan med dessa. En patient som var inne på avdelningen ville inte resa in till sjukhuset för att sätta en picc-line. Personalen gjorde sitt bästa och skrev stödord för att motivera varför den skulle sättas, men patienten var missnöjd och ville inte resa. När patienten istället fick se en bild som visade vad en picc-line är för något förstod hen vad som väntade, och gick då med på att åka iväg utan problem. Bilden kom från en av dessa s.k. ”knippor” med bilder som en i personalen bar på sig (se bild i rubrik).

Att kommunicera med patienter med afasi är något som all personal på avdelningen måste kunna göra, men det behövs utbildning och information för att våga ta sig över tröskeln och prova att använda olika kommunikationsstrategier eller plocka fram papper och penna. Det är inte lätt, det blir missförstånd och man blir frustrerad, men förhoppningsvis kan vi med det här projektet göra att man får nya verktyg för att underlätta kommunikationen och att man vågar prova.”

/Emma