Får även ens inre tal afasi?

Det finns en digital tidskrift som heter Aeon, som jag följer i sociala medier. Där publiceras essäer och populärvetenskapliga framställningar inom naturvetenskap, samhällsvetenskap, filosofi och konst. Det dyker upp allt möjligt spännande och intressant där, jag kan verkligen rekommendera den för alla som är lite allmänt nyfikna på människorna och världen!

Den senaste essän jag fastnade för på Aeon handlade om inre tal och var skriven av en forskare inom kognitiv neurovetenskap, Philip Jaekl. Jag tänkte referera hans essä lite kortfattat, det handlar till en början inte om afasi, men misströsta inte, vi kommer till det!

Jaekl gör ett avstamp i Vygotskys teorier, som många läsare av den här bloggen är bekanta med, men kanske inte alla. Vygotsky menar, i korthet, att barns kognitiva utveckling sker i den så kallade proximala utvecklingszonen. Där finns sådant barnet nästan kan, men inte riktigt, som det behöver hjälp av en vuxen för att klara. Efter att ha fått göra aktiviteten tillsammans med en vuxen som också under utförandet pratar med och instruerar barnet, går barnet vidare till att utföra aktiviteten själv samtidigt som det talar högt med sig själv, som en ersättning för den vuxnes röst. I takt med att barnet bli allt skickligare så blir det yttre talet istället inre tal, och så småningom kanske det inte behövs alls. Det inre talet är alltså, enligt Vygotsky, av avgörande betydelse för den kognitiva utvecklingen, och detta har även bekräftats av senare experimentell forskning. Men då undrar man ju såklart hur det är med inre tal hos vuxna. Vilken funktion har det? Är det viktigt? Det är såklart ett område som är ganska svårt att undersöka, men Jaekl berättar om en forskare som heter Hurlburt som har ägnat sig åt området sedan 70-talet. Han använder sig av en metod där försökspersonerna får bära en grunka som piper vid slumpmässigt fördelade tidpunkter under dagen, och då ska de anteckna vilken ”inre upplevelse” de hade precis innan pipet. Anteckningarna gås sedan igenom i en intervju med försökspersonen. Sådan forskning har visat att någon form av inre tal pågår ungefär 25 % av vår vakna tid. Man har också funnit skillnader i inre tal hos olika patientgrupper med psykiatriska tillstånd. Inre tal har också undersökts med fMRI. Ofta sker det genom att man på olika sätt promptar fram inre tal, t ex genom att försökspersonen inne i huvudet ska benämna bilder. Men man har också gjort försök med mer spontant inre tal, enligt Hurlburts metod. Då har man funnit att det är delvis andra delar av hjärnan som aktiveras vid spontant inre tal än vid promptat. Man har också bett personer föreställa sig att de träffar och pratar med någon, t ex en gammal skolkamrat eller så. Man ser då aktivering av områden som är förknippade med theory of mind, trots att samtalet bara sker i försökspersonens tankar. Vissa typer av inre tal anses vara särskilt viktigt i krävande situationer när vi befinner oss under kognitiv press.

Den här essän fick mig förstås att undra över inre tal hos personer med afasi. Jag har snuddat vid tanken tidigare, eftersom jag håller på en del med kognition i mitt avhandlingsarbete och ibland har funderat just kring hur man bär sig åt att till exempel komma ihåg instruktioner om man inte kan upprepa dem tyst för sig själv. Och då dyker ju frågan upp om hur det inre talet fungerar hos personer med afasi. Är det intakt, eller drabbas det på samma sätt som det yttre talet? Jag blev såklart tvungen att kolla upp om någon undersökt saken. Och naturligtvis visade det sig att det finns folk som har tittat närmare på detta.

Det finns alltså en del studier av inre tal hos personer med afasi. Fast då menar man inte sådant där spontant förekommande inre tal, som forskaren Hurlburt, som nämndes ovan, undersöker. Eftersom den metoden bygger på att personen själv berättar om sitt inre tal så är den förstås svår att genomföra med många personer med afasi. Inom vårt område har man fått nöja sig med betydligt enklare metoder för att studera inre tal. Standardförfarandet verkar vara att visa två bilder och personens uppgift är att, utan att säga orden högt, avgöra om de rimmar med varandra. För att klara uppgiften tänker man sig då att man måste säga, eller höra, orden inuti huvudet, det vill säga använda sig av sitt inre tal. Med sådana metoder har man kunnat komma fram till att många personer med afasi har nedsatt inre tal, men det visar sig också att det finns en stor individuell variation. Även om det nog är troligt att det inre talet generellt hänger ihop med afasins svårighetsgrad, så finns det också för många en diskrepans mellan de två. För en del fungerar det inre talet bättre än det yttre, och för andra är det tvärtom. Man har också undersökt den subjektiva upplevelsen av inre tal hos personer med afasi, det vill säga om man själv kan avgöra om det inre talet fungerar. Det är ju väldigt vanligt att personer med afasi frustrerat beskriver att de ”vet, men inte kan säga”. När man studerat det här närmare, genom att helt enkelt fråga en grupp personer med afasi, så visar det sig att det bakom den där beskrivningen kan dölja sig lite olika upplevelser. För en del är det så att de har begreppet helt klart för sig, men inte kan komma på vad det heter, medan andra upplever att de vet vad det heter och kan ”säga” ordet inom sig, men inte kan säga det högt. Författarna till den studien menar att de skilda upplevelserna säger något om i vilken del av ordproduktionsprocessen svårigheterna finns; är det tidigt, på semantisk nivå (så att man inte kommer på själva ordet) eller är det senare, på fonologisk nivå (så att man kan höra ordet inom sig men inte kan säga det)? De spekulerar till och med kring om det skulle kunna finnas en poäng med att specifikt träna det inre talet.

Eftersom jag själv just nu snurrar runt i tankar om hur språk och kognition egentligen hänger ihop, så skulle jag gärna ha velat läsa något matnyttigt om inre tal och kognition hos personer med afasi, men någon riktigt bra sådan studie har jag inte hittat (men tar tacksamt emot tips!). Däremot har man visat att det hos personer utan språk- eller kommunikationssvårigheter verkar finnas samband mellan inre tal och exempelvis arbetsminne, problemlösning, kognitiv flexibilitet och medvetenhet om de egna tankarna. I sådana studier är det vanligt att man ”stör ut” det inre talet genom att be personer rabbla en lista med ord eller liknande medan de utför en uppgift, med tanken att det ska göra det omöjligt för dem att använda sig av sitt inre tal. Om inre tal är viktigt för arbetsminne och problemlösning hos oss alla, så bör det såklart rimligtvis vara det hos personer med afasi också.

Om man tillåter sig att bli lite filosofisk så kan man ju fundera över vad vårt inre tal innebär för oss på ett lite djupare plan. Ibland tycker jag det kan kännas som om en del minnen jag har nästan mer är minnen av mig egen berättelse om en händelse, än själva händelsen. Det kanske inte spelar så stor roll om jag inte kan berätta så att någon annan hör, men om jag inte heller kan berätta minnet för mig själv, med mitt inre tal, kommer mina gamla minnen på sikt att förändras då? Och sådant som man är med om efter att ha förlorat sitt yttre och inre tal, vilken form tar sig sådana minnen? Är det ingen skillnad, eller blir de annorlunda om man inte kan sätta ord på dem? Personligen har jag också ganska ofta dialoger eller monologer inne i huvudet. Ni vet klassikern när man träffat på någon som betett sig otrevligt, och man går och ältar vad man borde ha sagt, provar sig fram och letar efter den perfekta dräpande formuleringen. Det är väl någon sorts bearbetning? Och nog känns det skönt, nästan som en liten upprättelse, när man kommer på den perfekta repliken, även om den för alltid bara finns i ens tankar? Jag tror jag skulle sakna det mycket om jag inte kunde göra det. Eller när jag går omkring och har en monolog inne i huvudet för att reda ut mina tankar (jag får erkänna att det inte är helt ovanligt att den där inre monologen övergår till en yttre). Vad skulle hända om jag inte hade tillgång till mitt inre tal? Skulle jag finna andra sätt att ordna mina tankar? På vilket sätt skulle det gå till? Sådana här frågor kanske man aldrig får veta svaret på, men det behöver ju inte hindra en från att ställa dem.

Att kunna kommunicera med sina medmänniskor är en förmåga vars betydelse inte kan överskattas och att förlora den har betydelse på många plan. Att fundera över om afasin också kan tänkas påverka ens inre kommunikation med sig själv, och vad det i så fall innebär, kan kanske också ha sin plats ibland.

/Camilla

Philip Jaekls essä om inre tal:

https://aeon.co/essays/our-inner-narrator-gives-us-continuity-and-a-sense-of-self

Några artiklar om afasi och inre tal:

Fama, M. E., Hayward, W., Snider, S. F., Friedman, R. B., & Turkeltaub, P. E. (2017). Subjective experience of inner speech in aphasia: Preliminary behavioral relationships and neural correlates. Brain and Language, 164, 32-42.

Langland-Hassan, P., Faries, F. R., Richardson, M. J., & Dietz, A. (2015). Inner speech deficits in people with aphasia. Frontiers in Psychology, 6.

Stark, B. C., Geva, S., & Warburton, E. A. (2017). Inner Speech’s Relationship With Overt Speech in Poststroke Aphasia. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 60(9), 2406-2415.