Låt oss tala om ordförråd

Hej!

Jag är tillbaka i mer vardagslunk efter den långa härliga sommaren och en hektisk början på hösten. Vet inte hur ni har det, men här i Gävle är det dessutom riktig brittsommar idag vilket kändes oväntat och härligt. Trevligt också att ni läsare inte övergett vår blogg med tanke på vårt (framför allt mitt) långa frånfälle.

 ”Ordförrådet är språkets viktigaste byggsten”

Det fick vi logopeder lära oss i logopedskolan. För oss som även arbetar med barn med språkstörning kan det ibland kännas som ett mantra i våra kontakter med föräldrar och pedagoger. Och tänker man till så förstår nog de flesta att ordförrådet är grundläggande för att kunna uttrycka oss muntligt och skriftligt men även för att förstå det vi hör och det vi läser. Inga konstigheter.

Om vi då diskuterar i ljuset av afasi så kanske ni minns att jag tidigare diskuterat språktest och det problematiska i att låta testen ”ta över” våra bedömningar. Att formella test absolut ska användas vid bedömning av afasi, men att det viktigaste är att analysera resultaten kvalitativt (gäller naturligtvis även andra språkliga bedömningar, på barn osv). Men att det viktigaste är att utvärdera patientens förmåga att kommunicera i vardagliga samtal. För den med mycket fritid finns mer info HÄR.

Men åter till lexikon och ordförrådets betydelse för språket. För just lexikon är ändå en parameter som lämpar sig relativt väl att ”mäta”. Även om det förstås inte finns ett helt linjärt samband mellan det och förmågan att kommunicera med omgivningen. Men finns det några bra ordförrådstest med svenska normer? Nja.

Boston Naming Test, BNT (Kaplan, Goodglass & Weintraub, 1983) är ett användbart och test som de flesta logopeder (även jag) använder regelbundet. Det finns normer från årskurs 1-9 och för svenska enspråkiga vuxna. Men varför är detta test så spritt? Benämningsförmågan av verb och substantiv kan skilja sig åt vid neurologiska sjukdomar och BNT saknar helt verb. Detta är problematiskt. Det finns en svensk översättning av materialet Action Naming test, ANT (Lindahl & Oskarsson, 2011) och normer för svenska vuxna. Dock är det inga bra bilder, det består av suddiga stenciler och är mig veterligen inte paketerat som ett test. Dock är det inget som säger att benämning av substantiv bör prioriteras före verb, snarare tvärtom eftersom substantiv är lättare att bedöma informellt med hjälp av föremål eller bilder.

En aspekt av BNT är att kopplingen mellan hur många bilder en person kan benämna och utbildningsnivå och kulturell bakgrund är mycket stark. Det är inte helt ovanligt att ett äldre skolbarn med generell språkstörning benämner 35 bilder. Till exempel. Detta är mycket viktigt att ta ställning till vid användningen av BNT. Så att inte resultaten hos en person med premorbid språkstörning, eller låg utbildningsnivå misstas för benämningssvårigheter/afasi.

Vid bedömning av en person med större svårigheter att uttrycka sig och där man misstänker att en majoritet av orden i BNT (som ju faktiskt bara delvis har stigande svårighetsgrad på svenska) så förespråkar jag användning av Linköpingsundersökningen LINUS (Lundeborg & Blumenthal, 2014). I grunden är det ett fonologiskt test. Men det spelar ingen roll för den kvalitativa bedömningen. Här finns det en lång och en kort version, det finns åtminstone en del adjektiv och verb, det har tydliga färgbilder och administreras med fördel på en Ipad sittandes vid bordet med patienten. LINUS finns att få helt gratis HÄR. Här behövs inga normaldata då man kallt kan räkna med att en person med svenska som modersmål eller en person som vistats i Sverige ett tag och behärskar grundläggande svenska behärskar i princip samtliga ord oavsett utbildningsnivå.

  Exempel på bild ur LINUS

Men vad är kanske allra viktigast att testa? Jo det receptiva ordförrådet. Det är verkligen otroligt viktigt att jämföra med benämningsförmågan. Ändå gissar jag att det inte sker riktigt lika regelmässigt. Och även i detta fall tror jag att det beror på avsaknaden av bra test. Men okej, här finns faktiskt PPVT-4, som jag gissar att många av oss använder, med sina hyfsat tydliga färgbilder. Och framför allt den fördel att det inte fordrar någon verbal förmåga hos patienten som enbart pekar (dock kan synfältsbortfall och apraxi försvåra).  I PPVT-4 så tittar patienten på 4 färgbilder, de får höra ett ord från testledaren, och ska därefter peka på rätt bild. I många fall kan bilderna ha närliggande betydelser.

Men för PPVT -4 saknas svenska normer. Översättningen av de amerikanska/engelska orden till svenska har tidigare också varit problematisk. Det finns amerikanska normvärden för alla åldrar men det är inte samma ord så det finns inga belägg för att det på något sätt skulle vara jämförbart när det kommer till de vuxna individerna.

      PPVT-4 ”Luguber”

 För drygt ett år sedan kom dock en utmärkt magisteruppsats (Karner & Mattsin, 2017) som både innehåller en förbättrad översättning och utifrån denna, svenska riktvärden för barn i olika årskurser (dock få barn i de högre klasserna). Jag gör ofta PPVT och visst kan man skratta åt orden ”luguber” och ”letargisk” tillsammans med patienterna. Oavsett så kan man absolut dra kvalitativa slutsatser av att göra PPVT-4. Vad gäller personer med mer uttalad afasi så börjar man förslagsvis på block 1 istället för att inleda med risk för omedelbart nederlag. Dessutom så kan man dra vissa kvalitativa paralleller med riktvärderna i Karner & Mattsins uppsats, t.ex. om patientens resultat matchar genomsnittet för barn i åk 3. I brist på bättre så är det kanske så att vi bör använda PPVT-4 i våra formella afasibedömningar.

När det gäller behandling så är ju inte heller lexikon (i ett samtalsorienterat fokus) inte dumt att prioritera. Om lexikon och om hur ordförrådet organiseras så finns det för övrigt mycket intressant forskning som jag funderat en del över i det sista. Det kanske jag kan återkomma till senare.

Trevlig hösthelg!

/Karin