Låt oss tala om ordförråd

Hej!

Jag är tillbaka i mer vardagslunk efter den långa härliga sommaren och en hektisk början på hösten. Vet inte hur ni har det, men här i Gävle är det dessutom riktig brittsommar idag vilket kändes oväntat och härligt. Trevligt också att ni läsare inte övergett vår blogg med tanke på vårt (framför allt mitt) långa frånfälle.

 ”Ordförrådet är språkets viktigaste byggsten”

Det fick vi logopeder lära oss i logopedskolan. För oss som även arbetar med barn med språkstörning kan det ibland kännas som ett mantra i våra kontakter med föräldrar och pedagoger. Och tänker man till så förstår nog de flesta att ordförrådet är grundläggande för att kunna uttrycka oss muntligt och skriftligt men även för att förstå det vi hör och det vi läser. Inga konstigheter.

Om vi då diskuterar i ljuset av afasi så kanske ni minns att jag tidigare diskuterat språktest och det problematiska i att låta testen ”ta över” våra bedömningar. Att formella test absolut ska användas vid bedömning av afasi, men att det viktigaste är att analysera resultaten kvalitativt (gäller naturligtvis även andra språkliga bedömningar, på barn osv). Men att det viktigaste är att utvärdera patientens förmåga att kommunicera i vardagliga samtal. För den med mycket fritid finns mer info HÄR.

Men åter till lexikon och ordförrådets betydelse för språket. För just lexikon är ändå en parameter som lämpar sig relativt väl att ”mäta”. Även om det förstås inte finns ett helt linjärt samband mellan det och förmågan att kommunicera med omgivningen. Men finns det några bra ordförrådstest med svenska normer? Nja.

Boston Naming Test, BNT (Kaplan, Goodglass & Weintraub, 1983) är ett användbart och test som de flesta logopeder (även jag) använder regelbundet. Det finns normer från årskurs 1-9 och för svenska enspråkiga vuxna. Men varför är detta test så spritt? Benämningsförmågan av verb och substantiv kan skilja sig åt vid neurologiska sjukdomar och BNT saknar helt verb. Detta är problematiskt. Det finns en svensk översättning av materialet Action Naming test, ANT (Lindahl & Oskarsson, 2011) och normer för svenska vuxna. Dock är det inga bra bilder, det består av suddiga stenciler och är mig veterligen inte paketerat som ett test. Dock är det inget som säger att benämning av substantiv bör prioriteras före verb, snarare tvärtom eftersom substantiv är lättare att bedöma informellt med hjälp av föremål eller bilder.

En aspekt av BNT är att kopplingen mellan hur många bilder en person kan benämna och utbildningsnivå och kulturell bakgrund är mycket stark. Det är inte helt ovanligt att ett äldre skolbarn med generell språkstörning benämner 35 bilder. Till exempel. Detta är mycket viktigt att ta ställning till vid användningen av BNT. Så att inte resultaten hos en person med premorbid språkstörning, eller låg utbildningsnivå misstas för benämningssvårigheter/afasi.

Vid bedömning av en person med större svårigheter att uttrycka sig och där man misstänker att en majoritet av orden i BNT (som ju faktiskt bara delvis har stigande svårighetsgrad på svenska) så förespråkar jag användning av Linköpingsundersökningen LINUS (Lundeborg & Blumenthal, 2014). I grunden är det ett fonologiskt test. Men det spelar ingen roll för den kvalitativa bedömningen. Här finns det en lång och en kort version, det finns åtminstone en del adjektiv och verb, det har tydliga färgbilder och administreras med fördel på en Ipad sittandes vid bordet med patienten. LINUS finns att få helt gratis HÄR. Här behövs inga normaldata då man kallt kan räkna med att en person med svenska som modersmål eller en person som vistats i Sverige ett tag och behärskar grundläggande svenska behärskar i princip samtliga ord oavsett utbildningsnivå.

nyckelpiga LINUS  Exempel på bild ur LINUS

Men vad är kanske allra viktigast att testa? Jo det receptiva ordförrådet. Det är verkligen otroligt viktigt att jämföra med benämningsförmågan. Ändå gissar jag att det inte sker riktigt lika regelmässigt. Och även i detta fall tror jag att det beror på avsaknaden av bra test. Men okej, här finns faktiskt PPVT-4, som jag gissar att många av oss använder, med sina hyfsat tydliga färgbilder. Och framför allt den fördel att det inte fordrar någon verbal förmåga hos patienten som enbart pekar (dock kan synfältsbortfall och apraxi försvåra).  I PPVT-4 så tittar patienten på 4 färgbilder, de får höra ett ord från testledaren, och ska därefter peka på rätt bild. I många fall kan bilderna ha närliggande betydelser.

Men för PPVT -4 saknas svenska normer. Översättningen av de amerikanska/engelska orden till svenska har tidigare också varit problematisk. Det finns amerikanska normvärden för alla åldrar men det är inte samma ord så det finns inga belägg för att det på något sätt skulle vara jämförbart när det kommer till de vuxna individerna.

LUGUBER      PPVT-4 ”Luguber”

 För drygt ett år sedan kom dock en utmärkt magisteruppsats (Karner & Mattsin, 2017) som både innehåller en förbättrad översättning och utifrån denna, svenska riktvärden för barn i olika årskurser (dock få barn i de högre klasserna). Jag gör ofta PPVT och visst kan man skratta åt orden ”luguber” och ”letargisk” tillsammans med patienterna. Oavsett så kan man absolut dra kvalitativa slutsatser av att göra PPVT-4. Vad gäller personer med mer uttalad afasi så börjar man förslagsvis på block 1 istället för att inleda med risk för omedelbart nederlag. Dessutom så kan man dra vissa kvalitativa paralleller med riktvärderna i Karner & Mattsins uppsats, t.ex. om patientens resultat matchar genomsnittet för barn i åk 3. I brist på bättre så är det kanske så att vi bör använda PPVT-4 i våra formella afasibedömningar.

När det gäller behandling så är ju inte heller lexikon (i ett samtalsorienterat fokus) inte dumt att prioritera. Om lexikon och om hur ordförrådet organiseras så finns det för övrigt mycket intressant forskning som jag funderat en del över i det sista. Det kanske jag kan återkomma till senare.

Trevlig hösthelg!

/Karin

4 reaktioner till “Låt oss tala om ordförråd

  1. Hej!
    Jag följer med intresse denna intressanta blogg men blev lite förvånad och faktiskt också nedslagen när jag läste detta inlägg om ordförråd. Jag håller helt med om att BNT är väl svårt för flertalet personer med afasi.I utprövningen av den svenska versionen framgår att friska personer kan ha så låg poäng som 42/60. Därför använder jag huvudsakligen testet för att påvisa för hjärnskadade att de presterar inom normala gränser (om de nu gör det) , vilket kan vara ett lugnande och positivt besked.

    Det som gjorde mig förvånad och aningen ledsen var att de två test, vilka jag själv har varit delaktig i att framställa, dvs. SBP (Svensk BenämningsPrövning – översättning, utprövning på svenska, sammanställning av materialet) och SVT (Svenskt Verb Test-konstruktion och utprövning tillsammans med min kollega Emma Wahlstrand) inte nämns alls! Mer än 150 logopedverksamheter har för närvarande skaffat SBP. Eftersom SVT kom ut så sent som förra året är det inte lika spritt men många har redan skaffat det. Vi har informerat om det på Logopedforum och i Logopedgruppen på Facebook men det finns kanske anledning att jag beskriver dem och deras användning lite närmare?

    SBP är den svenska versionen av det test, som i ett europeiskt projekt under Helga Krepins ledning, hade som syfte att ur ett gemensamt bild/substantiv-material framställa språkspecifika tester att undersöka förmågan att benämna substantiv hos personer med afasi.Jag och logoped Ann-Mari Anderson prövade ut bildmaterialet enligt projektets instruktion på svenska informanter och de bilder/ord samtliga fpp benämnde korrekt togs med i testet.Sammanlagt blev det 64 ord. Bilderna är tecknade i svart-vitt.Orden är genomgående lättare än i BNT och lämpar sig därför bättre för personer med afasi.

    SVT kan sägas vara ett svenskt alternativ till ANT och är framställt och utprövat på likartat sätt som SBP. Emma har ritat de enligt min åsikt oerhört fina och tydliga bilderna i svartvitt. Om man vill titta närmare på testen, gå in under ”test” på http://www.afasimaterial.se.

    I anslutning till arbetet med att ta fram dessa test hade jag en hel del kontakt med neuropsykologer, statistiker och vana testkonstruktörer och då poängterades en del väsentliga saker, jag också vill passa på att förmedla i sammanhanget:
    Ordförråd är inte en normalfördelad förmåga. Förmågan att benämna substantiv eller verb hos hjärnskadade är naturligtvis inte heller normalfördelad. Jag får ofta frågan varför testerna inte är utprövade på ett antal personer med afasi och svaret är att det inte skulle ge någon information, som vi inte redan har. Vi vet redan att poängen på t ex SVT (maxp 60) kommer att variera från 0 till 60 poäng. Det finns personer med global afasi, som inte kan säga ett enda ord och de skulle få noll poäng. Det finns personer med afasi, som inte har symptomet verbalamnesi för verb och de skulle få 60 poäng. (Dock har vi prövat testet på ett antal personer med afasi för att kontrollera om de ser /tolkar bilderna korrekt, förstår proceduren, orkar genomföra testet etc men det är ju en annan sak.) Genom att låta de bilder/ord ingå i testet, som alla friska personer klarar av får man en ”cut-off”gräns – ett värde som skiljer ”frisk” från ”patologisk” prestation och därmed ett test som lämpar sig för att diagnostisera afasi. Naturligtvis är det så att en låg poäng tyder på en allvarlig afasi och en högre poäng på en lättare afasi. Testen kan självklart också användas för att mäta förändring i förmåga över tid. Genom att jämföra resultat mellan SBP och SVT får man information om huruvida verbbenämning är svårare än substantivbenämning eller tvärtom, vilket ju ofta sammanfaller med skadelokalisation.
    Bästa hälsningar Pia Apt

    Gilla

    1. Hej Pia!
      Tack för din långa och informativa kommentar. Jag hade inte hört talas om SVT tidigare men tack för input, ska absolut gå in på er sida och titta närmare på det.
      Håller helt med om att det kvalitativa sättet du beskriver att du använder BNT på är rätt väg att gå. Och absolut relevant med jämförelsen substantiv och verb. ”Drömmen” hade helt klart varit ett lättadministrerat test innehållandes både substantiv och verb, med tydliga grafiska bilder (tycker egentligen att själva stilen på bilderna i BNT är ganska bra), utan alltför kulturellt bundna ord och med svenska normer.
      Ha en fin vecka!
      Karin

      Gilla

  2. Av en händelse råkade jag ramla på en studie vars resultat tyder på att benämning av verb är ett mått som stämmer bättre överens med personens funktionella kommunikation än vad benämning av substantiv gör. Det kanske är intressant i sammanhanget?

    Rofes, A., Capasso, R., & Miceli, G. (2015). Verb production tasks in the measurement of communicative abilities in aphasia. Journal of Clinical and Experimental Neuropsychology, 37(5), 483-502.

    /Camilla

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s