Afasi, gester och teckenspråk

Hej!

Nu har afasiforskningsbloggen haft ett lite väl långt sommaruppehåll. Det var inte planerat och inte heller nödvändigtvis önskat, men det finns trots allt en mängd saker i livet som måste gå före skrivande av blogginlägg, så ibland kanske det måste få bli såhär. Vi hoppas våra läsare har överseende med det (och förmodar att ni nog har annat att göra än att sitta och vänta på blogginlägg från oss).

Hur som helst är vi nu fulla av ny energi (sällan har väl D-vitamindepåerna vara så påfyllda som efter den här sommaren) och redo att förse er med nya, helt utifrån personliga intressen utvalda nedslag i afasiforskningen.

I början av sommaren såg jag i mitt sociala medier-flöde en artikel delad av ASHA som handlade om en studie av vilka delar av hjärnan som aktiveras vid produktion av enkla fraser på engelska och på teckenspråk. Sådant är såklart av intresse för en afasilogoped; vem har inte fått frågan från hoppfulla anhöriga om patienten kanske kunde lära sig teckenspråk nu när talet inte funkar.  Det väl för de flesta logopeder välbekant att talat språk och teckenspråk förutsätter samma grundläggande språkliga funktioner, vilket inte minst illustreras genom att personer som är teckenspråkstalande också kan drabbas av afasi. Men det kan ju alltid vara bra att ha en vetenskaplig artikel i ämnet att hala fram vid behov. Studien som ASHA skrev om är genomförd av Blanco-Elorrieta, Kastner, Emmorey, and Pylkkänen (2018), och man har med hjälp av magnetencefalografi (MED) studerat hjärnan hos deltagare som fick yttra enkla adjektiv+substantiv-fraser (t ex ”en vit lampa”). Deltagarna var talare av antingen engelska eller teckenspråk (ASL, american sign language). Man var intresserade av den fas då yttrandet planeras och förbereds, innan någon motorisk aktivering initieras. Och man fann då att de engelskspråkiga och teckenspråkiga personerna uppvisade en aktivering av samma områden och i samma ordning, först ventromediala prefrontala cortex och därefter främre delar av temporalloben. Vilket tyder på att de språkliga processer som ligger bakom benämning och grammatisk konstruktion av yttranden är åtminstone delvis desamma oavsett vilken motorisk form vårt ”tal” har.

Det här är onekligen intressanta fynd, samtidigt är det kanske ingen stor överraskning för den som vet lite grann om hjärnan och språket.

Ofta, när hoppfulla närstående frågar om teckenspråk, tänker de kanske inte på fullskaligt teckenspråk egentligen, utan mer på att personen med afasi skulle kunna använda sig av gester i större utsträckning. Tyvärr är i alla fall min kliniska erfarenhet att det där med vanliga, ”enkla” gester också är svårt för många personer med afasi. Men varför? Hänger det också ihop med den språkliga funktionsnedsättningen, eller är det något annat som stökar till det? Naturligtvis har nyfikna forskare tittat närmare på den saken också, och jag tänkte skriva lite utifrån tre studier som jag har läst (referenserna hittar ni som vanligt i slutet).

Till att börja med skiljer man mellan co-speech gestures, dvs gester som utförs tillsammans med tal, och pantomime, som är gester som utförs utan tillhörande tal och alltså är avsedda att kunna förstås i sig själva. Det är alltså skillnad på de gester jag gör som komplement till mitt tal, kanske utan att ens tänka på det, och gester jag gör för att ersätta mitt tal när jag av någon anledning är förhindrad att tala. Det finns en del som tyder på att dessa båda typer av gester delvis är beroende av olika underliggande processer, där co-speech gestures har en närmare koppling till språk. Det skulle kunna innebära att det åtminstone för vissa personer med afasi (de som inte har apraxi) skulle kunna gå bättre att använda gester om man inte samtidigt försöker tala, eftersom det i viss mån aktiverar andra processer som kanske är mer intakta än de språkliga (Mol, Krahmer, & van de Sandt-Koenderman, 2013). Det kan vara värt att komma ihåg, det skadar ju inte att prova. Men även pantomim, gester utan tal, har en koppling till språket, som vi snart ska se.

Generellt visar studier att personer med afasi producerar en hel del gester och genom dessa i viss mån kan kompensera för sina verbala uttryckssvårigheter. Men deras gester är mindre informativa än gesterna hos friska personer, och personer med afasi använder färre olika typer av gester. Afasins svårighetsgrad är tydligt kopplad till hur svårt man har att använda gester. Så de som skulle behöva det mest har också svårast för det, tyvärr. Afasins svårighetsgrad korrelerar också starkt med något annat som påverkar gestikulerandet, nämligen apraxi. Ju svårare afasi desto större risk att man också har svår apraxi. Många personer med afasi har naturligtvis också hemipares och är tvungna att endast gestikulera med vänsterhanden, men just det verkar enligt de studier jag läst inte spela lika stor roll.

Eftersom afasi och apraxi så ofta förekommer tillsammans så är det ganska svårt att bena ut om gesterna bara påverkas av apraxin, eller om afasin i sig också påverkar. Men när forskarna har tittat på vilka typer av gester personer med afasi gör och jämfört med friska, framkommer resultat som pekar på att det kanske finns en gemensam, bakomliggande problematik som spelar roll för både afasin och apraxin. Det är nämligen så att personer med afasi, i mycket högre grad än friska personer, använder sig av gester som illustrerar formen på det föremål man försöker benämna. Friska personer använder i högre grad gester som visar hur man håller, hanterar eller använder föremålet, eller ”agerar” ordets innebörd. Friska personer tenderar också att oftare kombinera flera gester, medan personer med afasi ofta bara gör en. Så, för att låna ett exempel från van Nispen, van de Sandt-Koenderman, Mol, and Krahmer (2016), illustrerar personer med afasi ofta ordet ”igloo” med att bara gestikulera en rund form, medan friska visar det genom att gestikulera både att de fryser och en rund form. Även friska personer använder alltså gester som illustrerar ett föremåls form, men där finns en kvalitativ skillnad mellan grupperna. När de friska använder form-gester fokuserar de ofta på ett utmärkande särdrag hos föremålet, t ex själva hornet hos en noshörning, medan personerna med afasi istället försöker att med fingret i luften rita hela noshörningens form, något som i allmänhet är betydligt svårare för samtalspartnern att tolka.

Det visar sig att både svårigheter att utföra pantomim, dvs gester utan tal, och språkliga svårigheter korrelerar starkt med skador i ett område i främre delen av temporalloben, som anses lagra övergripande semantisk information som inte är kopplad till någon specifik modalitet (Goldenberg, 2017). Svårigheterna att utföra gester hos personer med afasi skulle alltså, enligt van Nispen et al. (2016) till stor del bero på nedsatt tillgång till det semantiska minnet, det grundläggande begreppsliga innehållet i ordet man vill förmedla. Vad man däremot har tillgång till är den perceptuella informationen om föremålet, t ex hur det ser ut, och detta skulle då vara orsaken till att personer med afasi så ofta försöker gestikulera genom att rita i luften och helt enkelt avbilda föremålet. För att kunna använda form-gester effektivt är det dock viktigt att, som de friska deltagarna ofta gör, välja ut ett utmärkande särdrag och fokusera på det. Men detta kräver återigen tillgång till semantiskt minne, kunskaper om föremålet och dess egenskaper, och därför är detta svårt för personerna med afasi och de visar istället formen på hela föremålet.

Goldenberg (2017) menar att sådan apraxi som orsakar svårighet att utföra gester, som t ex illustrera hur olika föremål används som är en vanlig uppgift i apraxitest, sannolikt beror mer på svårigheter med framplockning av semantisk kunskap än på motorisk planering.

Självklart finns många andra aspekter att ta hänsyn till när det gäller förmågan att använda gester, till exempel nämner van Nispen et al. (2016) exekutiva funktioner. Det är också intressant att fundera kring om det går att träna sig till att bli bättre på att använda gester, och om sådan träning leder till någon faktisk förbättring i den funktionella kommunikationen. Vi kanske får anledning att återkomma till det här ämnet någon annan gång, men jag tror det får räcka för den här gången!

Skriv gärna en kommentar och berätta om dina erfarenheter av gester hos personer med afasi! Brukar du göra någon särskild bedömning av förmågan att gestikulera? Brukar du jobba med det i din behandling? Hur lägger du i så fall upp den träningen?

/Camilla

Blanco-Elorrieta, E., Kastner, I., Emmorey, K., & Pylkkänen, L. (2018). Shared neural correlates for building phrases in signed and spoken language. Scientific Reports, 8(1), 5492.

Goldenberg, G. (2017). Facets of Pantomime. J Int Neuropsychol Soc, 23(2), 121-127.

Mol, L., Krahmer, E., & van de Sandt-Koenderman, M. (2013). Gesturing by speakers with aphasia: how does it compare? J Speech Lang Hear Res, 56(4), 1224-1236.

van Nispen, K., van de Sandt-Koenderman, M., Mol, L., & Krahmer, E. (2016). Pantomime Production by People With Aphasia: What Are Influencing Factors? J Speech Lang Hear Res, 59(4), 745-758.

2 reaktioner till “Afasi, gester och teckenspråk

  1. Vilken intressant läsning, så bra sammanfattat! Och det är verkligen en skön känsla att läsa sådant man tror sig veta och förstå och se att det faktiskt verkar stämma. Nämndes det något om pekningar/riktningspekningar (fastän man kanske menar något helt annat) i artikeln? Det tycker jag känns väldigt vanligt…

    Gilla

    1. Jag håller med, jag tycker också att pekningar känns väldigt vanligt, ofta ganska obestämda och svårtolkade, åtminstone för en utomstående. De artiklarna jag refererar här nämner inget om att pekningar (som klassificeras som ”deictic gestures” om jag förstått saken rätt) skulle vara särskilt vanliga hos personer med afasi. Men det kan nog förklaras av de typer av uppgifter man använde sig av och att man i flera av studierna var specifikt intresserad av ”pantomime”. I någon av studierna skulle personen med en gest illustrera bilder ur Boston Naming Test och i en annan studie studerade man gester som producerades när man genomförde Scenario Test (ett test som jag skrivit om tidigare här i bloggen). I situationer när man så att säga föreläggs något särskilt som man ska försöka förmedla tänker jag mig att pekningar kanske inte blir så vanliga. Kanske man däremot skulle se mer av dem i spontana, vardagliga samtal, där pekningar i alla fall enligt min erfarenhet brukar kunna användas för att referera till personligt relevanta platser, personer, händelser osv? Eller vad tror du?

      /Camilla

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s