Hur skiljer sig testsamtal från ”vardagliga” samtal?

Forskningsbild

Jag vill börja med att säga att det är roligt att ni är så många som har kikat in här! Det verkar som att vi är ett gäng likasinnade där ute och att vår magkänsla stämde; det fanns ett intresse för en blogg om afasi och afasiforskning.

I det här inlägget så ska jag ge mig på att försöka sammanfatta den första delstudien i mitt avhandlingsprojekt.

Vi är nog många logopeder som grubblar en del över våra språktester, oavsett om det gäller bedömningar av förskolebarn, skolbarn eller vuxna med förvärvade språkstörningar. Hur väl återspeglar egentligen våra testresultat patienternas faktiska språkförmåga? Hur stark är kopplingen mellan den ”mätbara språkförmågan” och den faktiska kommunikationen? Och skiljer sig kommunikationsförmågan åt mellan en formell testsituation och ett vardagligt samtal? Det finns mycket litet forskning som tar upp detta ämne.

Handledare för forskningsprojektet är biträdande professor och logoped Christina Samuelsson och professor och psykolog Lars-Christer Hydén. Vi har låtit filma deltagare med afasi och logopeder, dels i testsituationer och dels i vardagliga samtal. A-ning valdes som bedömningsinstrument eftersom det ansågs vara det afasitest som har störst spridning bland logopeder i Sverige. Huvudfokus låg på domänen ”Informativt tal” och framför allt på uppgifterna som syftar till att undersöka sammanhängande tal.

Jag ska inte orda för mycket om metod, artikeln som beskriver studien har relativt nyligen publicerats i ”Aphasiology” om någon vill veta mer; ”Different approaches in aphasia assessments: a comparison between test and everyday conversations”.

Men för att sammanfatta resultaten så visade analysen att det fanns skillnader mellan deltagarnas kommunikation i testsamtalen och i de vardagliga samtalen. Utöver att deltagarna producerade betydligt mer tal i de vardagliga samtalen så förekom kommunikativa initiativ och icke-verbala yttranden i större utsträckning. Så kallade ”reparationer” (korrigeringar) förekom i båda samtalstyperna men reparationerna hade olika karaktär. I de vardagliga samtalen sträckte sig reparationerna över flera samtalsturer och handlade till stor del om samarbete mellan de deltagande personerna med afasi och logopederna. I testsamtalen handlade reparationerna om självkorrigeringar inom en samtalstur.

Slutligen kunde man inte se något självklart samband mellan deltagarnas faktiska testresultat och faktorer som kan kopplas till förmågan att vara en ”kompetent samtalspartner”.

Vad har detta för klinisk relevans? Det är klart att vi logopeder ska fortsätta att använda standardiserade test för att undersöka personers språkförmåga. Men utöver att det framkommer information om HUR samtalstyper kan skilja sig åt så kanske studien även bidrar till att bekräfta det som vi logopeder redan vet är viktigt; att vid bedömningen lägga stor vikt på hur deltagarnas kommunikationsförmåga fungerar i vardagliga situationer. Och att bedöma våra testresultat kvalitativt. Man skulle även kunna dra paralleller till behandlingen, att kanske välja behandlingssamtal som mer liknar vardagliga samtal än formella testsituationer.

Jag ser fram emot att fortsätta undersöka hur personer med demenssjukdomar kommunicerar i testsamtal och i vardagliga samtal och jämföra grupperna. Vidare kommer vi undersöka deltagarnas resultat på andra typer av test.

/Karin

Myrberg, K., Hydén, L-C. & Samuelsson, C. (2017), Different approaches in aphasia assessments: a comparison between test and everyday conversatons. Aphasiology.; published online 22 aug 2017.

 

En reaktion till “Hur skiljer sig testsamtal från ”vardagliga” samtal?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s