Bland potentiella läsare av den här bloggen så är det nog en hel del som redan känner till den artikel som publicerades i den ansedda tidskriften ”The Lancet” i februari 2017. Det är en artikel som har varit efterlängtad; en stor RCT (randomiserad och kontrollerad studie) som undersöker hur språklig träning vid kronisk afasi kan förbättra språkförmågan i ”dagliga livet”. I det här inlägget tänkte jag att jag skulle försöka mig på en enkel sammanfattning:
I den här studien, som gjordes i Tyskland, ingick 156 personer under 70 år med kronisk afasi efter stroke (dvs >6 månader efter insjuknandet). Deltagarna slumpades in i två grupper om 70 personer vardera, där kontrollgruppen fick ”sedvanlig logopedisk behandling”; 90 minuter/vecka i tre veckor medan försöksgruppen fick mycket intensiv språkträning. Och vad menas då med intensiv? Jo i det här fallet minst 10 timmar med logoped och 5 timmars egenträning vid dator, varje vecka i tre veckors tid.
Behandlingen gavs både enskilt och i grupp och innehöll både ”lingvistiska övningar” och träning av ”funktionell kommunikation”. Såväl före som efter behandlingsperioden så gjordes mätningar av förståelse och uttrycksförmåga i 10 vardagssituationer med hjälp av materialet ANELT. Och vilka blev då resultaten?;
”3 weeks of intensive speech and language therapy of 10 h or more per week in an inpatient or outpatient setting can be considered an evidence-based intervention for patients aged 70 years or younger with chronic aphasia after stroke.”
Glädjande nog såg man alltså signifikanta förbättringar av kommunikationsförmågan efter den intensiva behandlingen. Studien bekräftar tidigare forskningsresultat som visat på nyttan av intensiv språkträning vid afasi. Förbättringen tycktes även bestå 6 månader efter den intensiva behandlingen hade avslutats. En mild stroke var en så kallad ”prediktor” för ett bättre behandlingsresultat.
Den här studien är viktig eftersom den faktiskt visar att intensiv afasibehandling förbättrar språkförmågan hos personer med afasi. Den kullkastar också ”myten” om att funktionella förbättringar vid afasi inte skulle vara möjliga i den kroniska fasen.
Den lågintensiva (90 minuter/vecka), ”sedvanliga” träningen tycktes inte tillföra några mätbara förbättringar av deltagarnas kommunikationsförmåga. Noteras bör att kontrollgruppen också fick den intensiva behandlingen efter att försöksgruppens period hade avslutats.
Och hur hanterar vi dessa resultat? Det får nästan bli ett inlägg för sig…
/Karin
Afasiforskningsbloggen 
Jätteintressant! Ser fram emot fortsättningen!
GillaGilla
Det är ju underbart att det finns forskning med hög evidens som visar att logopediska insatser gör nytta! Dessvärre funderar jag på hur detta ska omsättas i den kliniska verkligheten- hur många har möjlighet att erbjuda den här typen av insatser till sina patienter? Ändå viktigt att den här typen av forskning bedrivs för att den logopediska verksamheten ska få mer ”tyngd”!
GillaGilla
Tyvärr ser det väldigt olika ut över landet. I Stockholm och Göteborg finns det relativt många logopeder som arbetar med rehabilitering – även i mer intensiva former. Eftersom vi skall arbeta evidensbaserat är det viktigt att vi som logopeder påtalar vad som fungerar och arbetar för en förändring av upplägget. Jag har arbetat med intensiv rehabilitering i cirka 8 år och ser hur stor skillnaden är i praktiken. Vid senaste uppdateringarna av Socialstyrelsens strokeriktlinjer poängteras att intensiv afasirehabilitering är det mest effektiva, detta är ett bra dokument att visa upp för arbetsgivare.
https://roi.socialstyrelsen.se/riktlinjer/nationella-riktlinjer-for-vard-vid-stroke/afasi-efter-stroke—intensiv-spraklig-traning3.F14
https://roi.socialstyrelsen.se/riktlinjer/nationella-riktlinjer-for-vard-vid-stroke/afasi-efter-stroke—lagintensiv-spraklig-traning3.F13
GillaGilla
Jag håller med, jätteviktigt att vi framhåller vad som faktiskt hjälper! Kanske kan man också ta hjälp av Afasiföreningen där man bor för att kunna driva frågan tillsammans? Rimligtvis borde väl inte arbetsgivarna heller vara intresserad av att vi håller på med insatser som inte ger resultat, bara de blir upplysta om vad evidensen pekar på. Jag tänker också att det är väldigt viktigt att det finns möjlighet att ge olika patienter olika insatser, utifrån behov, kapacitet och önskemål, istället för att strukturen i verksamheten bestämmer vad som kan ges, typ ”till dagrehab kommer man två dagar i veckan, punkt slut”. Vi måste kunna ge intensiv behandling men det är också viktigt att vi har möjlighet att erbjuda andra typer av insatser när det passar bättre, till exempel kan ge utbildning till det närmaste nätverket kring patienten. Eller både och, såklart, om det är det bästa. /Camilla
GillaGilla
Vi allätande studenter hinner inte med alla artiklar så då är det TOPPEN att även de populäraste artiklarna inom afasi sammanfattas, tack för kul initiativ!
GillaGilla
Hej Sanna och tack för din kommentar! 🙂
/Karin
GillaGilla