En betraktelse över de nya strokeriktlinjerna

~ Afasiforskning

Härligt soliga men kalla påskdagar har passerat och vi är nu inne i april. Här i Gävle är det i skrivande stund ännu 30 cm snö på backen och härliga skidspår. Dock andas luften vår.vård_vid_stroke

Nu är de fastställda, de nya nationella riktlinjerna för strokesjukvård från Socialstyrelsen. De flesta läsare av den här bloggen är nog redan hyfsat bekanta med dessa och de förändringar som finns med jämfört med de tidigare riktlinjerna. Men för den som inte är helt insatt så är de nya rekommendationerna kring afasi sammanfattade nedan (s. 41 och framåt i dokumentet).

Rekommendationer

Hälso- och sjukvården bör

  • erbjuda intensiv språklig träning (minst 4 timmar i veckan) till personer som har afasi efter stroke (prioritet 3)
  • erbjuda kommunikationspartnerträning för närstående till personer som har afasi efter stroke (prioritet 3).

 Som jämförelse kan nämnas andra insatser som också har prioritet 3; ADL-träning i hemmet efter utskrivning, konditions- och styrketräning vid inaktivitet, uppgiftsspecifik gångträning och samtalsstöd vid emotionella och psykiska reaktioner.

Men åter till den intensiva språkliga träningen. I enlighet med forskning på området så är det i riktlinjerna inte fastställt i vilken fas efter stroke som denna träning ska genomföras. Det står att läsa att det är lämpligast i den subakuta eller kroniska fasen ”eftersom en del personer i den akuta fasen inte orkar genomföra så intensiv träning”.

Den subakuta fasen räknas vanligen som en-sex månader efter stroke. Som kronisk fas brukar man räkna tiden efter sex månader. Ordet kronisk är som vi vet i många fall missvisande i det sammanhanget då det även då finns förutsättningar för förbättring av såväl funktion som representation (plasticitet).

Det är bra att det står skrivet tydligt att det sällan är aktuellt med intensiv språklig träning i den akuta fasen. Utöver faktorn med ork, så är det ju där och då ytterst svårt att lägga upp en plan för träningen och att utvärdera effekten av densamma med tanke på den spontana förbättringen. Och utvärdera effekten av den intensiva behandlingen måste vi ju givetvis göra även om det inte står i riktlinjerna. Åter till frågan kring språkliga test, vad de egentligen visar och vikten av att kominera med spontantalsbedömning. Och apropå test så skulle detta inlägg egentligen handlat om receptivt ordförråd. Men det får vänta.

Men okej, ska träningen ske i den subakuta eller den kroniska fasen då? Här torde svaret vara i båda faserna för många av våra patienter. Och så var det också det med resursfrågan. Har vi resurser för det, att erbjuda alla som är aktuella och tackar ja insatser enligt riktlinjerna? Om jag talar för min egen arbetsplats så är svaret ett försiktigt optimistiskt kanske, om vi får till en utökning och om vi delvis kan omfördela befintliga resurser inom området ”neuro” (vars beteckning jag eg ogillar). Och eftersom vi delvis är ett glesbygdslän beror det nog även på huruvida delar av träningen kan ges på distans till somliga patienter.

På sidan 63 i riktlinjerna så diskuteras ekonomiska och organisatoriska konsekvenser av de nya rekommendationerna. Där nämns att 60 timmar kan vara någon typ av måttstock för antal besök (och där man jämför med 35 timmar vid ”lågintensiv” träning). 60 timmar är fyra gånger i veckan i 15 veckor. Nu är det enbart ett exempel men låt oss säga att man lägger upp det som fem 3-veckorsperioder utspritt över både den subakuta och kroniska fasen. Med pauser emellan. Till de som bedöms orka, kunna och vilja. Det borde vara görbart. Blir intressant att se hur det ser ut ute i landet om låt oss säga ett år.

Vad ville jag säga med den här texten? Inte så mycket egentligen, blev mest ett resonemang med mig själv. Men jag är nyfiken på vad ni tänker kring detta. Och slutklämmen får i alla fall bli att det väldigt roligt och positivt att afasi, logopeder och vikten av att behandla intensivt och att rikta in sig på närstående har en sådan framflyttad plats i de uppdaterade riktlinjerna för strokesjukvård.

/Karin

Publicerad av Afasiforskning

7 kommentarer på “En betraktelse över de nya strokeriktlinjerna”

  1. Hej! Först och främst tack för intressanta blogginlägg och länkar till aktuell forskning. Det behövs och det fattas ofta tid i den kliniska vardagen att hålla sig ajour vad gäller aktuell forskning. Gällande samtalspartnerträning har vi sedan länge lyft detta till vår sjukhusledning om att vi önskar genomföra detta, men svårigheten för oss ligger i dokumentationen. Eftersom anhöriga inte får registreras som ”patient” utan det är ju strokepatienten som är ”patient” får vi inga prestationer för genomförd arbete dvs insatserna syns inte. Med detta blir det också svårt att genomföra samtalspartnerträning i praktiken för under tiden vi träffar närstående kan vi inte ta emot andra patienter som ger prestationer. Vet inte hur det ser ut på andra håll i landet, dock.
    Ser fram emot ert nästa inlägg :-). Med vänlig hälsning neurologoped Ulrike

    Gilla

    Svara

  2. Hej Ulrike! Sånt där kan man ju bli galen på! Jag skulle vilja påstå att det där är sånt som händer när sjukvården glömmer vem den är till för! Man har alltså från ledningshåll synen att det är rimligt att de vårdadministrativa systemens upplägg får styra vilka insatser patient och närstående får. Vilken tur att de nya strokeriktlinjerna har kommit, nu har ni i alla fall fått ytterligare ett argument för att ni ska få göra ert jobb och ge patienterna de insatser de behöver och har rätt till, och så får systemadministratören göra sitt jobb och hitta en lösning på registreringsfrågan.
    Innan jag blev doktorand jobbade jag i Region Gävleborg i en verksamhet där vi hade väldigt mycket utbildningsinsatser till nätverket runt patienten, vanligtvis utan att patienten själv var med. Ibland hördes lite knorr angående registreringar, men vi fick i alla fall göra så att besöket journalfördes och registrerades på patienten (för alltihop var för ju patientens skull och till följd av patientens ”åkomma”). I registreringssystemet där använde vi KVÅ-koder och då finns det ju koder för just den typen av insatser, så att det syntes i systemen vad vi hade gjort. Då kunde man ju också, om man ville, få ut statistik på hur mycket av vår tid som lades på anhörigutbildningar och sånt.
    Hur gör de inom habiliteringsverksamheterna där du bor? De måste ju hålla utbildningar till närstående, tänker jag? Eller omfattas de inte av samma typ av prestationskrav?
    Vore väldigt intressant att höra hur man löst det på andra håll i landet!
    Vänliga hälsningar
    Camilla Olsson

    Gilla

    Svara

  3. Hej och tack för en läsvärd blogg! Jag arbetar inom öppenvården i Västra Götalandsregionen (rehab) och har också stött på svårigheter vad gäller att få ersättningar för besök av anhöriga. Detta är lyft till en ledningsgrupp som kommer se över frågan framöver. Däremot kan vi erbjuda intensivbehandlingar för afasipatienter med kronisk och subakut fas, vilket jag upplever som oerhört positivt. Under hösten har jag hört att en utbildning på GU eventuellt kommer ges för hur insatser kan riktas mot anhöriga. Har fått denna information skickad till min jobbmail:

    ”Höstterminen 2018 planerar vi ge kursen Kommunikationspartnerträning vid afasi (3 hp) som uppdragsutbildning vid Göteborgs universitet.

    Kursen ges under två sammanhängande heldagar med föreläsningar och övningar samt en examinationsdag.

    Kursen syftar till att ge en översikt av hur man kan arbeta kliniskt med kommunikations-partners, närstående såväl som vårdpersonal, i samband med afasi. På kursen kommer olika typer av etablerade och evidensbaserade metoder att behandlas. Ett särskilt fokus i kursen är praktisk träning i bedömning av kommunikationsmönster och tillämpning av intervention.

    Kursledare: Charlotta Saldert och Karin Eriksson.

    Kurskostnad: 4000 SEK. Det kommer att vara ett begränsat antal kursplatser och antagning går efter anmälningsdatum. Vi återkommer snart med mer information om kursen och datum för anmälan.

    I väntan på det är ni välkomna att kontakta charlotta.saldert@neuro.gu.se för mer information och intresseanmälan”.

    Så det är kul att se att det händer saker! 🙂

    Med vänliga hälsningar Lotta Nilsson

    Gilla

    Svara

    1. Hej Lotta! Tack förberömmet och för din kommentar (som jag var lite sen att se). Det verkar vara flera som har samma problem. Här är det nog så att vi registrerat anhörigbesök på patienten (även om hen inte varit närvarande), vilket kanske då är helt felaktigt… Ska undersöka saken. Vad roligt att nu kan erbjuda intensivbehandlingar i VG regionen. Handlar det om 4 dagar i veckan då, och i hur många veckor?
      Tack också för informationen för kursen. Det är så viktigt att det kommer i ett eget inlägg.
      Allt gott och trevlig helg!
      Karin

      Gilla

      Svara
  5. Pingback: Afasidagen 2018 – Afasiforskningsbloggen

Lämna en kommentar